nästa »

Är det inte dags att börja om igen med lite roliga skrönor från sjöfarten, sanna eller påhittade?

Historien hände i en båt för inte allt för många år sedan, kanske tio eller tolv år tillbaka. Vi skulle fira jul på vägen mellan Yokohama och Laem Chabang. Julklappar hade vi fått ombord redan i Europa på utresan från två olika ställen. Innehållet var för de flesta av oss erfarna sjöseglare ganska känt, men ändå mycket uppskattat. Det var virkade mössor, halsdukar, shampoo, böcker och ibland ett litet trevligt brev.
För att göra det lite ännu trevligare så smugglade jag ner ett litet paket i säcken. Paketet innehöll en flaska japansk whisky, väl inslagen i traditionellt svenskt julpapper. Det var väl ingen höjdarwhisky med single-malt-mått mätt, men det var i alla fall något som påminde om ”uisge beatha”.
På julaftons morgon kom andrestyret upp i salongen och skulle förbereda utdelningen av julklapparna. Tillsammans så gjorde vi klisterlappa och lotter. Varje paket fick ett nummer och så hade även lotterna.
Nämnas bör är att vår elingenjör var en whiskysmakare av en klass som ingen av oss tidigare hade hört talas om. Mellan slurparna berättade han om smaker från nytjärade bryggor, landblåst tång och destillerier som var så små och udda att dem bara tillverkade ett par fingerborgar om året av den ädla drycken. Han glänste verkligen med sina kunskaper!
Vid klockan tre såg vi Kalle Anka på Tv:n  i baren och läskades oss med sedvanlig dryck. El Capitano kom med hatten och lotterna, han var uppklädd med wienerbröd på axlarna och hade rosiga kinder. Han mådde jättebra, precis som en kapten skall göra med en bra besättning!
Två små ihopvikta lappar med nummer på fick vi dra ur hans hatt med övervakning av andrestyret. Därefter gick vi upp i salongen och andrestyret ropade ut de olika paketens nummer. Jag fick en halsduk från Säffle och ett set med brevpapper med kuvert från Järna. Men han den där ”livets-vatten-älskaren hade förståss dragit vinstlotten och fick det tunga och kluckande paketet. Jag glömmer aldrig hans min när han skalade av julpapperet  och såg innehållet….va? ,…sjömanskyrkan…whisky…det är inte sant….
Fan vad kul jag hade……………..

Bra Seamew!! Mera av sådana berättelser saknas på Landgången ska själv försöka komma med några "rövarhistorier" Mvh Lennart S.

Tack för den Seamew. Precis som jag minns det. Det var ju jag som var den lycklige lottdragaren. Men nuförtiden får man inte längre några hårda kluckande paket, utan man får nöja sig med stickade klappar.

Eftersom du ju är känd för att vara en historieberättare av rang, varför inte berätta för Landgångens läsare om den gången fartygets originalcertifikat höll på att brinna upp på en motorväg borta i Kalifornien.

Mvh Eurasia

Eurasia;
Jag tror att intresset för skrönor är ganska lågt här på Landgången. De som hade gamla mustiga historier att berätta och som uppskattade skrönor från sjön verkar ha försvunnit från detta forumet, tyvärr!
Historien om när agentens bil brann upp utspelade sig i Savannah GA.

Seamew

Vi ær væl fortfarande några intresserade kvar hær som ær mer eller mindre aktiva.

Kør på om du kænner att du har lust, det førgyller alltid tillvaron!

Instämmer!
även om man inte hunnit dra på sig så många skrönor ännu.

instämmer med föregående talare
mvh Lennart S.

Jag har inte så mycket dylikt att berätta själv, men lyssnar mer än gärna!

Håller med alla föregående talare.. Kul att höra och få läsa skrönor från den gamla goda tiden på sjön.. Även om man inte har så värst mycket att bidra med än.

Keep 'em coming !

Jo, nu måste jag ju logga in, även jag, för att fylla på i kören - självfallet är vi idel öra! Det är skrönorna som förgyller lifvet - speciellt när de har en reell bakgrund...
Så, kom alla och låt oss höra..!
/HC

Tillsammans med en skeppskamrat satt jag på Moreton’s hotell i Sydney och vi sänkte några ”schooners”.  Jag hade varit på mitt håll och skeppskamraten hade förmodligen varit nere i Darling Harbour och läskat sig med en unwooded Chardonnay från Hunter Valley och sugit i sig ett par dussin Tasmanska kallvattensostron. Själv hade jag frekventerat kvarteren vid Kings Cross och shoppat lite souvenirer på vägen ner till Sussex St. Jag är vansinnigt förtjust i aborginernas mobiltelefoner och hade inhandlat några stycken. Fantastiska skapelser som inte har vare sig SMS, MMS eller Facebook, det är bara en enkel träbit av eukalyptus fäst vid ett snöre som man snurrar i luften. Inget abonnemang, ingen laddare och den ringer aldrig och stör. Inte en jävel hemma har lyckats att få igång någon av de dussintal jag har släpat hem!
Historiens kärna var en dock helt annan. Medan vi satt och läppjade på våra Toohehy’s så uppmärksammade vi att det var väldigt många bilar som stannade utanför porten i jämte puben. Och i varje bil steg det in en dam. Det kanske inte var så konstigt i en stad av Sydneys storlek, vi hade väl sett det mesta under våra resor runt om i världen. Det konstiga var att alla damerna var stora och frodiga, vilket inte brukade vara vanligt hos det klientel vi tänkte på. Efter ytterligare några omgångar och lite funderingar om varför alla damerna var så extremt stora och varför de blev uppraggade direkt utan diskussioner så lämnade vi puben för att gå ombord. Självklart så kollade vi upp porten där bilarna stannade och varifrån kvinnorna kom ut.
”WEIGHT WATCHERS” stod det skrivet på en skylt. Vår fantasi hade vandrat för långt bort från verkligheten ännu en gång!! Det var ju bara män som hämtade sina fruar!

Tack för den du Seamew. Kan han som "förmodligen varit nere i Darling Harbour och läskat sig med en unwooded Chardonnay från Hunter Valley och sugit i sig ett par dussin Tasmanska kallvattensostron" varit Eurasia tro?

Fortsätt berätta dina storys Seamew. Jag skrattade så jag fick ont i magen...

Det kan mycket väl ha varit den personen. Ibland när man gick längs kajen nedanför restaurangerna i Darling Harbour hördes det ett intensivt smaskade ljud bakom en stor hög av ostronskal och vinkylare. 

Härligt med lite fart på landgången igen detta har saknats ska för söka komma med nåt inlägg själv men måste öppna Grants en först man får lite mer inspiration efter ett par four fingers ha det så länge

mvh L.Strand

Jag hade stopptörn på förnatten, hela den jävla mörka karibiska natten, solen försvann tidigt och det blev kolmörkt på några minuter. Avlösaren skulle ha varit ombord vid midnatt. Men trots att mina jungmansögon vakade över fallrepet förblev det tomt förutom några gigantiska kackerlackor, stora som korkfendrar vilka försökte bli fripassagerare till Europa.
Drömmarna om ett besök på Campo Alegre tonade sakta bort när solklotet föste undan mörkret och cikadorna tystnade från luckkarmar och presenningar. När lastrumssolarna släcktes och förhoppningen hade blivit ett drömfragment på väg att försvinna uppenbarade sig ett gäng på kajen.
Sorry! sa matrosen som skulle varit ombord vid midnatt –Du vet hur det är! Nej, jag visste inte hur det var, men jag vågade inte protestera utan gick till hytten och tog en ”Liverpolare” fast besluten om att gå iland – en liten drömbild om henne från Martinique eller Columbia fanns ju i alla fall kvar.
Med 35 gulden på fickan och en bekräftelse från båsen om avgångstiden gick jag iland. Pengarna som var väl kalkylerade för den upplevelse jag hade tänkt mig uppgick till ca 95 svenska kronor. En stund i barackerna kostade 10 gulden och det skulle alltså bli tre stycken besök och sedan ett par öl och delad taxi med någon annan från båten. Det ekonomiska var väl planerat. Pengarna skulle räcka, men det skulle heller inte bli något kvar.
På väg upp för backen från kajen började fantasierna om en trevlig dag på nöjesfältet att spela upp filmer i mitt huvud. En hel dag hade jag till mitt förfogande och den hade jag för avsikt att utnyttja på bästa sätt. Vägen till Campen kunde jag ganska väl, jag hade varit där några gånger tidigare. Det var bara att hålla koll på var flygplanen landande. Att det var två mil och inte en taxi i sikte brydde jag mig inte om. Ju närmare jag kom, ju billigare skulle det bli med Taxi.
Mitt uppe på platån där kaktusar växte som ogräs och ödlorna sprang fram och tillbaka över asfalten kom det en bil. En röd bil, en cabriolet av ett märke som jag inte kände till. Vid ratten satt det en Doris Day liknande dam i fyrtioårsåldern. Hon sporde mig vart jag skulle och jag svarade ärligt att jag skulle till ”Campen”. Hon bjöd in mig i bilen och började köra mot andra sidan ön. Det cocktailglas som hon hade haft i handen låt hon mig ta hand om och jag lät innehållet komma till mig som en torr svamp suger upp en våt fläck.
Efter några kilometer svängde damen av den stora vägen och kom in på en mindre. Då förstod jag att jag aldrig skulle få uppleva de drömmar jag hade haft om barackbesöken. Men med en hand på mitt unga lår och en tom cocktail i handen så lät jag ödet bestämma.
Det var utsikt över Willemstadt, det var pool, det var lagom starka drinkar och framförallt så bjöd hon på sig själv på alla sätt och vis. Jag kan gott säga utan att ljuga…campen fanns inte i min drömvärld längre.
På eftermiddagen körde hon mig ombord, det var strax innan avgång och jag fick svida om och delta i att göra sjöklart. Tyvärr så fick jag en krankrok över vänster öga när jag skulle koppla kroken när båsen lade kran, viket försenade avgången med ett par timmar. Jag var kanske inte så där uppmärksam som jag borde ha varit, men det kan nog skyllas på en hektisk dag vid poolen med en dam som visste vad hon ville……..  I fickan hade jag fortfarande mina 35 gulden och var en massa erfarenhet rikare. Ärret finns fortfarande kvar och det gör även minnet av henne i den röda cabrioteten………..